Jag vill berätta några saker som hände när jag var yngre;

Jag satt vid datorn då mitt syskon satte sig vid fönstret och hade öppnat det helt och hållet, han gillade väl vädret och tyckte om den friska luften eller något. Det kan jag förstå.

Sen hör jag min pappa skrika, han säger att allt är mitt fel, att mitt syskon kunde ha ramlat ut. Jag ska föregå med gott exempel. Jag satt vid datorn, hur kan det vara mitt fel att han sitter vid ett öppet fönster?

Så jag fick världens utskällning för att jag satt vid datorn, om inte jag hade gjort det så hade mitt syskon suttit där istället för att sitta vid fönstret.

---

Jag bråkar med min lillebror, stänger ut honom ur rummet för att jag inte orkar med honom. Sen hör jag kraset, fönsret som satt på dörren går sönder.

Pappa springer ut och ser vad som har hänt, det var mitt fel igen, fastän han inte visste vad som hade hänt mellan mig och min bror. Han skriker, jag får nog av hans skrik och skriker tillbaka. Jag har börjat gråta när jag skriker.

Springer ut ur huset, jag hör bara en röst skrika efter mig. "Vad fan ska jag göra?" tänker jag. Jag åker till mammas jobb, hon kanske hjälper mig, hon kanske lyssnar på mig.

Jag kan tillägga att den dagen var jag nära på att bli utslängd, hade inte jag bett om ursäkt till min pappa så hade jag stannat ute. Nuförtiden så önskar jag att jag gjorde det.

Är det inte typiskt att föräldrar sätter den yngre före? Jag undrar varför, med tanke på att båda behöver lika mycket uppmärksamhet, och man kan inte bara skylla på hur den äldre beter sig. Det finns anledningar till varför en människa beter sig som den gör, och oftast beror det på föräldrarna.

Då hade jag haft en viss frihet, mer än vad jag har nu... Tack för att min mamma finns vid min sida, och mitt syskon som faktiskt har förändrats.