Jag känner hatet inombords växa sig starkare och större. Allt omkring mig går på nerverna, jag förstår verkligen inte. All skit kommer verkligen på en gång, när jag har mått bra så måste jag betala för det genom att må skit i sisådär 3 månader för att sedan bli glad igen. Jag förstår ingenting.

Varje år, vid den här tidpunkten har det varit så. Jag klarar inte av lögner, jag klarar inte av någon längre. Jag känner mig verkligen konstig, jag känner mig sjuk, men den här sjukdomen kan jag inte ta antibiotika mot. Det känns som att jag hatar allt och alla, verkligen. Helvete.

Kill me (Go ahead then)
Kill me (What if l don't care)
Have you got what it takes to defeat me
If you got what it takes come and meet me

Jag förstår inte, jag förstår ingenting. Jag känner mig så jävla maktlös, han nästlar sig in i mitt liv. Jag bröt all kontakt jag hade med honom, men han nästlar sig in i mitt liv genom mina vänner. Det värsta svinet som finns på jorden, jag vet inte hur jag ska förklara det, jag vet inte om jag vill förklara det här.

Det som finns att säga är att han är ett sjukt jävla hemskt vidrigt äckel som borde skjutas på varenda kroppsdel han har. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle bli såhär, jag fattar inte.

Sluta upp med det du gör, du vet att jag hatar dig, du vet det. Sluta göra någonting bland mina vänner. Jag hatar dig.

Jag trodde att jag hade sluppit hans kommentarer om att jag är fet, men det har jag inte. Varken jag eller mitt syskon orkar med hans nedvärderande kommentarer, fan ska jag göra? Skjuta honom? Skjuta mig? Dra härifrån? Men vad händer med mamma och mitt syskon då?

Strax efter det förra inlägget så kom han in och började säga det där, att vi inte har motionerat, att vi är tjocka. Han kan ta sig, jag vill att han ska dö. Det kan fan inte vara normalt att man önskar sig se en familjemedlem död, det är inte normalt.

Han fattar helt enkelt inte, han fattar inte att vi tar illa upp när han säger det, han fattar inte att vi faktiskt mår skit av att höra nedvärderande kommentarer varenda jävla dag, men vem fan mår inte dåligt av sån skit?

Har vi hört riktigt många bra kommentarer om hur bra vi ser ut och sånt, så bygger det upp självförtroendet, men kommer det en liten kommentar eller om man råkar höra en person som pratar bakom ryggen på en, och den kommentaren råkar vara en dålig en, t ex om ens vikt, utseende etc. Då rasar det lilla självförtroende man har byggt upp ner snabbare än vad tomten skulle göra om han ramlade från sin släde.

Fanfanfan...

Rädslan omfamnar mig just nu, jag insåg inte hur stor jag var förrän jag tvättade mina byxor, då jag såg midjan på byxorna. Det lilla självförtroende jag hade byggt upp i ett år försvann, det kanske även kan bero på att min far har sagt att jag är fet varje dag i en månad nu? Jag vet inte.

Allt jag vet är att jag är så tjock att jag är rädd för att förlora allt jag har, att mina vänner ska skämmas för hur tjock jag är, att min pojkvän inte finner mig attraktiv längre. Jag vill gå ner i vikt, men jag vill inte vistas utomhus, så jag stannar hemma för mycket.

Jag vet inte varför jag har gått upp så mycket, tröstätit kanske! Nej, jag är helt enkelt inte så duktig på att ta hand om mig själv. Jag verkar alltid göra motsatsen till mina åsikter. Jag hatar det.

Jag älskar inte mig själv, så varför skulle någon annan göra det?

Vad ska jag ta mig till? Jag måste skaffa jobb så att jag kan dra så fort jag blir 18, jag klarar inte av att leva med honom mer. Jag är tydligen den fetaste personen på jorden nu enligt honom. Vad fan ska jag göra? Jag klaaaaaaaarar inte mer, jag brister, jag dör, jag orkar inte.

Nu skriver jag bara av mig, men åååååååååh vad jag inte orkar mer. Vad ska jag göra? Vaaad ska jag göra? Nu vill jag bara försvinna ut i natten och aldrig komma tillbaka, bara sluta existera. Känna den fridfulla tystnaden, helvete, det är mer än ett år kvar.

Skjut mig. Orkar inte ta all skit längre.

Jag är så maktlös, jag har ingen makt alls. Inte över mina känslor, inte över mitt liv. Ingen makt över att hjälpa mina vänner. Helvete, vad fan kan man göra? Ingen mår bra av att ens vänners liv raserar, och vad ska man göra för att hjälpa? Det finns inget förutom att finnas vid sidan, men tänk om inte det räcker då?

Alla behöver hjälpa sig själva, vi kan inte göra någonting annat än att kolla på och finnas där då och då..

Tur i oturen, ja. Jag hade tur att jag fick min pappa när han var så gammal, men jag hade otur att jag fick honom som pappa. När han var yngre så var han ännu mer agressiv än vad han är nu, och han var starkare.

Tja, jag vet inte vad jag ska säga. Man får väl fundera vidare på varför jag tycker så..

Jag har varit borta så länge, det har känts så bra, jag vill stanna där. Jag har aldrig varit en tjej som gillar landet, är mer en stadsperson, men där jag var skulle jag gärna kunna stanna.

Jag hade sagt till min familj att jag skulle vara borta en vecka, men jag var på landet i 5 dagar. De andra dagarna sov jag hos min finaste älskling, vi tog vara på den tiden vi hade eftersom att jag inte får vara borta under natten.

Till min förskräckelse så var mitt syskon inte hemma, jag hade fått reda på det av en kompis. Då tänkte jag "helvete, mamma jobbar och då är bara jag och han hemma...", men de hade åkt tillsammans! Nu är jag ensam hemma och kommer vara det ett tag. Till veckans slut ungefär.

De här två veckorna är/kommer vara/har varit de bästa på sommaren. Nu när han inte är hemma så finns det ingen plågoande, vilket gör att jag mår bra(oftast), vilket betyder att jag inte kommer ha så mycket att skriva om.

Men tro mig, jag ska försöka klämma ut allt som går!

Livet är bra, livet är skönt. Nåväl, för tillfället. Känns som att jag har varit i en annan galax, därav titeln på inlägget.

Jag ska bort snart, så jag kommer inte att skriva på en snar framtid... Jag kan ju inte vara alldeles för oförsiktig om man säger så, jag vill ju trots allt att bloggen ska vara så anonym det går. Om jag skulle avslöjas, så vill jag inte att det är jag som avslöjar mig själv.

Jag har bloggat innan, men då var jag inte anonym, och då tyckte jag inte att det var så kul. Men det är faktiskt väldigt kul att blogga i den här bloggen då man får trevliga kommentarer efter knappt tre dagar. Det känns riktigt bra, att det faktiskt finns folk som har varit i samma situation är skönt att veta. Man har väldigt lätt att känna sig ensam.

Tack till er, jag hoppas att ni som faktiskt läser den här bloggen stannar fastän jag inte kommer att uppdatera. Jag behöver ert stöd, man får oftast mer stöd av folk man inte känner, speciellt såna som har varit med om det själva.

Jag kommer nog ha mycket att berätta om när jag kommer tillbaka!
Kan tillägga att pappa inte följer med dit, det blir jag glad över.

Jag vill berätta några saker som hände när jag var yngre;

Jag satt vid datorn då mitt syskon satte sig vid fönstret och hade öppnat det helt och hållet, han gillade väl vädret och tyckte om den friska luften eller något. Det kan jag förstå.

Sen hör jag min pappa skrika, han säger att allt är mitt fel, att mitt syskon kunde ha ramlat ut. Jag ska föregå med gott exempel. Jag satt vid datorn, hur kan det vara mitt fel att han sitter vid ett öppet fönster?

Så jag fick världens utskällning för att jag satt vid datorn, om inte jag hade gjort det så hade mitt syskon suttit där istället för att sitta vid fönstret.

---

Jag bråkar med min lillebror, stänger ut honom ur rummet för att jag inte orkar med honom. Sen hör jag kraset, fönsret som satt på dörren går sönder.

Pappa springer ut och ser vad som har hänt, det var mitt fel igen, fastän han inte visste vad som hade hänt mellan mig och min bror. Han skriker, jag får nog av hans skrik och skriker tillbaka. Jag har börjat gråta när jag skriker.

Springer ut ur huset, jag hör bara en röst skrika efter mig. "Vad fan ska jag göra?" tänker jag. Jag åker till mammas jobb, hon kanske hjälper mig, hon kanske lyssnar på mig.

Jag kan tillägga att den dagen var jag nära på att bli utslängd, hade inte jag bett om ursäkt till min pappa så hade jag stannat ute. Nuförtiden så önskar jag att jag gjorde det.

Är det inte typiskt att föräldrar sätter den yngre före? Jag undrar varför, med tanke på att båda behöver lika mycket uppmärksamhet, och man kan inte bara skylla på hur den äldre beter sig. Det finns anledningar till varför en människa beter sig som den gör, och oftast beror det på föräldrarna.

Då hade jag haft en viss frihet, mer än vad jag har nu... Tack för att min mamma finns vid min sida, och mitt syskon som faktiskt har förändrats.

Kvällar för mig är nog en av de värsta sakerna, det innebär att jag måste hem till min pappa och att han troligtvis kommer bli arg på mig för att jag gör någonting som jag anser är konst och roligt. Igår när mitt syskon spelade på min gitarr så hade han inget emot det, men när jag började spela på den så var det inte okej, inte alls.

Jag kanske spelar högre på gitarren eller något, jag vet inte riktigt, men jag har alltid varit orättvist behandlad av min pappa eftersom att han har en hemsk kvinnosyn. Vi ska städa och tvätta, det är kvinnogöra. Jag undrar verkligen hur han tänker eftersom att han nu lever i 2000-talet, där folk inte har en sån syn på kvinnor längre.

Välkommen till 2000-talet, pappa. Jag önskar bara att du fattade det.

På tal om vänner i det förra inlägget så vill jag berätta om en vänskap som knappt höll ett år, hon förstörde mitt liv.

Vi lärde känna varandra på ett ställe, något som har med en hobby att göra. På grund av henne så lämnade jag ett flertal vänner, vi brukade vara med varandra hela tiden, hon fick mig att bråka med mina vänner. Det är något som jag ångrar väldigt mycket idag, hon hade kontroll över mig.

Hon bestämde över mig, hon kunde vara hur otrevlig som helst för att det var hennes stil helt plötsligt efter ett halvår. Hon kunde kalla mig saker och ting, fastän hon visste att jag skulle ta åt mig, men när jag blev smått irriterad och agerade drygt så var det inte okej. Sen träffade jag min älskling, och enligt mig så räddade han mig.

I höst så träffade jag min älskling, blev tillsammans med honom - och som de flesta vet så är ju nykära par väldigt mycket med varandra i början. Hon verkade inte acceptera det, han bokade flera dagar innan, hon ringde på kvällen och frågade om vi skulle göra något, klart man inte dissar honom när han bokat dagar innan. När jag sa nej så blev hon besviken och arg.

En gång så hade vi faktiskt bestämt att vi skulle göra något, men hon avbokade det. När jag ringde på kvällen så var hon full och jag hörde röster i bakgrunden. Då tänkte jag "Jaha, okej? Kan hon inte vara med mig och dem?". Efter det så började hennes dryghet gå mig på nerverna, hon brydde sig inte alls om mig.

Att ge henne komplimanger var inget uppskattat, gav någon annan en komplimang så blev hon glad dock.
Sa jag förövrigt att hon, som min bästa vän, kysste en kille som jag var kär i för första gången på flera år? Jag hade sagt att jag inte var kär i honom för hans eget bästa(han hade inte kommit över en tidigare flamma), och hennes bortförklaring var att jag hade sagt att jag inte tyckte om honom.

Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är respektlöst att vara så mot sin bästa vän. Om man verkligen är intresserad så kan man ju alltid fråga sin bästa vän om dennes känslor, om det verkligen är så en känner eller något.

Nu har jag inte pratat med kontrollfreaket på flera månader, och det känns bra. Jag har fått upp kontakten med min förra bästa vän(innan den jag har skrivit om), jag har blivit vän med massvis med människor som jag aldrig hade kunnat bli vän med i hennes närhet.

Jag känner mig fri från hennes klovar, nu är det enda som gäller; 18-årsdagen.

Ibland får jag en sån ångest, jag hatar mig själv bara ibland. Jag vill gråta och allt jag vill göra för att få bort den känslan inombords är att skada mig själv. Det är en sak som jag är väldigt säker på att jag inte är ensam om, det finns nog många människor som är med om samma sak.

Jag har ingen aning om varför jag känner så, det kan vara en känsla av en låt jag får, en känsla av något jag ser, en doft, ett ljud, vad som helst! Men det brukar oftast försvinna ganska snabbt, om jag inte fastnar i den där transen så att säga.

Tänk om man kunde prata om sånt här rakt ut utan att man sågs som ett psykfall, eller en idiot, eller en lögnare. Förut hade jag en vän som sa "man kan inte få ångest ibland, man har antingen alltid det eller aldrig", han påstod att jag ljög. Då undrade jag verkligen hur han visste det, han är ju inte någon psykolog eller dylikt? Det är väl individuellt skulle jag tro...

Ska verkligen en vän behandla en så? Ska inte vänner stå vid ens sida och hjälpa en upp på fötter..?

En vanlig dag för mig är att vakna upp, känna rädsla för min pappa, rädd för att vara instängd i det här huset. Så varje dag så åker jag iväg härifrån så snabbt som möjligt, och är ute så sent som möjligt, även om halva kvällen förstörs av att tanken på att komma hem.

Det är dock positivt att mamma brukar vara hemma runt den tiden jag kommer hem, det är skönt. Jag har nog inte varit hemma en hel dag när han har varit hemma på flera år. Jag tycker inte om att stanna hemma, jag gillar friheten som sagt, det är därför jag gillar att vara någon annanstans än hemma.

Faaast, det kan vara skönt att vara hemma när man är ensam. Då slipper man höra några andra ljud än sig själv eller tv:n, eller när man byter sida på en bok, eller när man lyssnar på musiken man älskar och när man sjunger till låten lite fånigt, där man bara tänker på hur texten går mer än hur tonerna går.

Tänk om det kunde vara så skönt varje dag, kanske få dela allt det underbara med sin äkta hälft?

Ja, tänk om han inte låter mig flytta? Skulle inte förvåna mig med tanke på vilket kontrollfreak han är.. Jag längtar verkligen till jag är 18 år, då kommer allting vara underbart. Inget mer slaveri, ingen pappa som bestämmer över allt man gör, inga gränser! Frihet, frihet, frihet!

Jag avundas av de som är 18 år eller äldre, det är då man klipper av alla navelsträngar, vad underbart. När jag flyttar ut så ska det firas ordentligt! Min mamma och mitt syskon är självklart välkomna när de vill hem till mig, inte han.

Jag blir lycklig av att tänka på friheten, tanken på friheten är det som räddar mig från allt dåligt.