Det är ju nu jag börjar undra om han verkligen är min pappa... Vilken pappa säger åt ens barn att dö? Att denne är värd mer död än levande? Jag flyttar ut så snart som möjligt, så snart min kära har skaffat en lägenhet så drar jag.

Jag tror att allt började igår, då jag bad honom slänga ut soporna, för att han alltid ber mig göra det. Nejnej, han kan inte göra det, för han har gått i trappor. Oj. Jag ska tydligen slänga soporna, fastän jag har tvättat, städat, lagat mat, hjälpte de att få upp bagaget, agerat förälder åt mitt syskon.

Jag får inte heller säga emot honom, det är fel. Han bestämmer över mig, för att han födde mig. Han säger att jag får bestämma över mina barn som han gör över mig, men guess what? Jag tänker inte låta mina barn få ett helvete som jag har fått, jag tänker inte det. Jag skulle inte ens låta honom träffa mina barn, fuck no säger jag bara.

Han bad mig dra idag, han sa att han inte brydde sig om mig, att jag gärna kunde flytta ut och aldrig komma tillbaka. Jag sa inget, för mamma säger att det blir bättre om jag inte säger något. Så jag grät, och grät, jag kunde inte sluta gråta. Jag gråter nu när jag skriver det här inlägget också. Han slutade inte, han sa att jag inte var värd något, att jag borde bo på gatan. Han sa att han inte skulle bry sig om jag dog.

Hata är ett starkt ord, och jag hatar honom, jag känner ingen kärlek för min pappa - alls. Det ska inte vara så, eller hur? Jag har levt med honom i hela mitt liv, och allt han sitter och tjatar om är att jag är det sämsta barnet av alla hans fem barn. MEN, vet ni vad? Han lämnade 3 barn hos sin första fru, för att hon var sjuk och han tyckte inte att han kunde ta hand om henne. Egoistiska jävel. Inte konstigt att de inte är så uppkäftiga som jag är? De har inte behövt leva med svinet.

Ett barn behöver inte skit hela tiden, barnet behöver beröm. Vad är det annars för mening att slita röven av sig om man ändå bara får skit till slut? Att slippa dig vore en dröm, snälla försvinn.