Ibland får jag en sån ångest, jag hatar mig själv bara ibland. Jag vill gråta och allt jag vill göra för att få bort den känslan inombords är att skada mig själv. Det är en sak som jag är väldigt säker på att jag inte är ensam om, det finns nog många människor som är med om samma sak.

Jag har ingen aning om varför jag känner så, det kan vara en känsla av en låt jag får, en känsla av något jag ser, en doft, ett ljud, vad som helst! Men det brukar oftast försvinna ganska snabbt, om jag inte fastnar i den där transen så att säga.

Tänk om man kunde prata om sånt här rakt ut utan att man sågs som ett psykfall, eller en idiot, eller en lögnare. Förut hade jag en vän som sa "man kan inte få ångest ibland, man har antingen alltid det eller aldrig", han påstod att jag ljög. Då undrade jag verkligen hur han visste det, han är ju inte någon psykolog eller dylikt? Det är väl individuellt skulle jag tro...

Ska verkligen en vän behandla en så? Ska inte vänner stå vid ens sida och hjälpa en upp på fötter..?