Jag har en partner, troligtvis den bästa. Vi båda är i samma situation, vi har likadana pappor, vi kan stötta varandra, han verkar göra allt för att få mig att le. Han betyder så förbannat mycket, om jag skriver någonting om honom så är det inte konstigt, jag är nästan besatt!

Nej, men det är skönt att ha en partner som vet om hur fittigt livet kan vara, hur dålig man kan känna sig pga sin pappa. Det är säkert många som har pappor som behandlar de hemskt, men jag känner inte så många. Jag är glad över att honom. Han förstår hur livet kan vara när det är som sämst för mig.

En gång sa min vän, att man inte ska skylla på folk som tar självmord, kalla de egoistiska. För det måste ha funnits en anledning till varför de gjorde det, och det var tillräckligt mycket för att få någon ta självmord. Det är hemskt rätt tycker jag nu, jag höll inte med förut, men det gör jag nu.

Jag mår dåligt, men det finns folk som har sämre, det finns folk som har det bättre(enligt mig) som tar självmord. Vuxna säger oftast "prata med mig, eller en annan vuxen när du vill prata om något viktigt", men då kanske ni ska ta och lyssna istället för att dra egna slutsatser.. Det finns ju vuxna som faktiskt lyssnar på en, absolut, men vissa försöker överdriva allt. De vet inte vad det handlar om, men de sitter nästan och gråter när de ser mig.

Det är då man undrar vad vissa människor tänker, vart världen är påväg?