Jag ska bort snart, så jag kommer inte att skriva på en snar framtid... Jag kan ju inte vara alldeles för oförsiktig om man säger så, jag vill ju trots allt att bloggen ska vara så anonym det går. Om jag skulle avslöjas, så vill jag inte att det är jag som avslöjar mig själv.

Jag har bloggat innan, men då var jag inte anonym, och då tyckte jag inte att det var så kul. Men det är faktiskt väldigt kul att blogga i den här bloggen då man får trevliga kommentarer efter knappt tre dagar. Det känns riktigt bra, att det faktiskt finns folk som har varit i samma situation är skönt att veta. Man har väldigt lätt att känna sig ensam.

Tack till er, jag hoppas att ni som faktiskt läser den här bloggen stannar fastän jag inte kommer att uppdatera. Jag behöver ert stöd, man får oftast mer stöd av folk man inte känner, speciellt såna som har varit med om det själva.

Jag kommer nog ha mycket att berätta om när jag kommer tillbaka!
Kan tillägga att pappa inte följer med dit, det blir jag glad över.

Jag vill berätta några saker som hände när jag var yngre;

Jag satt vid datorn då mitt syskon satte sig vid fönstret och hade öppnat det helt och hållet, han gillade väl vädret och tyckte om den friska luften eller något. Det kan jag förstå.

Sen hör jag min pappa skrika, han säger att allt är mitt fel, att mitt syskon kunde ha ramlat ut. Jag ska föregå med gott exempel. Jag satt vid datorn, hur kan det vara mitt fel att han sitter vid ett öppet fönster?

Så jag fick världens utskällning för att jag satt vid datorn, om inte jag hade gjort det så hade mitt syskon suttit där istället för att sitta vid fönstret.

---

Jag bråkar med min lillebror, stänger ut honom ur rummet för att jag inte orkar med honom. Sen hör jag kraset, fönsret som satt på dörren går sönder.

Pappa springer ut och ser vad som har hänt, det var mitt fel igen, fastän han inte visste vad som hade hänt mellan mig och min bror. Han skriker, jag får nog av hans skrik och skriker tillbaka. Jag har börjat gråta när jag skriker.

Springer ut ur huset, jag hör bara en röst skrika efter mig. "Vad fan ska jag göra?" tänker jag. Jag åker till mammas jobb, hon kanske hjälper mig, hon kanske lyssnar på mig.

Jag kan tillägga att den dagen var jag nära på att bli utslängd, hade inte jag bett om ursäkt till min pappa så hade jag stannat ute. Nuförtiden så önskar jag att jag gjorde det.

Är det inte typiskt att föräldrar sätter den yngre före? Jag undrar varför, med tanke på att båda behöver lika mycket uppmärksamhet, och man kan inte bara skylla på hur den äldre beter sig. Det finns anledningar till varför en människa beter sig som den gör, och oftast beror det på föräldrarna.

Då hade jag haft en viss frihet, mer än vad jag har nu... Tack för att min mamma finns vid min sida, och mitt syskon som faktiskt har förändrats.

Kvällar för mig är nog en av de värsta sakerna, det innebär att jag måste hem till min pappa och att han troligtvis kommer bli arg på mig för att jag gör någonting som jag anser är konst och roligt. Igår när mitt syskon spelade på min gitarr så hade han inget emot det, men när jag började spela på den så var det inte okej, inte alls.

Jag kanske spelar högre på gitarren eller något, jag vet inte riktigt, men jag har alltid varit orättvist behandlad av min pappa eftersom att han har en hemsk kvinnosyn. Vi ska städa och tvätta, det är kvinnogöra. Jag undrar verkligen hur han tänker eftersom att han nu lever i 2000-talet, där folk inte har en sån syn på kvinnor längre.

Välkommen till 2000-talet, pappa. Jag önskar bara att du fattade det.

På tal om vänner i det förra inlägget så vill jag berätta om en vänskap som knappt höll ett år, hon förstörde mitt liv.

Vi lärde känna varandra på ett ställe, något som har med en hobby att göra. På grund av henne så lämnade jag ett flertal vänner, vi brukade vara med varandra hela tiden, hon fick mig att bråka med mina vänner. Det är något som jag ångrar väldigt mycket idag, hon hade kontroll över mig.

Hon bestämde över mig, hon kunde vara hur otrevlig som helst för att det var hennes stil helt plötsligt efter ett halvår. Hon kunde kalla mig saker och ting, fastän hon visste att jag skulle ta åt mig, men när jag blev smått irriterad och agerade drygt så var det inte okej. Sen träffade jag min älskling, och enligt mig så räddade han mig.

I höst så träffade jag min älskling, blev tillsammans med honom - och som de flesta vet så är ju nykära par väldigt mycket med varandra i början. Hon verkade inte acceptera det, han bokade flera dagar innan, hon ringde på kvällen och frågade om vi skulle göra något, klart man inte dissar honom när han bokat dagar innan. När jag sa nej så blev hon besviken och arg.

En gång så hade vi faktiskt bestämt att vi skulle göra något, men hon avbokade det. När jag ringde på kvällen så var hon full och jag hörde röster i bakgrunden. Då tänkte jag "Jaha, okej? Kan hon inte vara med mig och dem?". Efter det så började hennes dryghet gå mig på nerverna, hon brydde sig inte alls om mig.

Att ge henne komplimanger var inget uppskattat, gav någon annan en komplimang så blev hon glad dock.
Sa jag förövrigt att hon, som min bästa vän, kysste en kille som jag var kär i för första gången på flera år? Jag hade sagt att jag inte var kär i honom för hans eget bästa(han hade inte kommit över en tidigare flamma), och hennes bortförklaring var att jag hade sagt att jag inte tyckte om honom.

Jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är respektlöst att vara så mot sin bästa vän. Om man verkligen är intresserad så kan man ju alltid fråga sin bästa vän om dennes känslor, om det verkligen är så en känner eller något.

Nu har jag inte pratat med kontrollfreaket på flera månader, och det känns bra. Jag har fått upp kontakten med min förra bästa vän(innan den jag har skrivit om), jag har blivit vän med massvis med människor som jag aldrig hade kunnat bli vän med i hennes närhet.

Jag känner mig fri från hennes klovar, nu är det enda som gäller; 18-årsdagen.

Ibland får jag en sån ångest, jag hatar mig själv bara ibland. Jag vill gråta och allt jag vill göra för att få bort den känslan inombords är att skada mig själv. Det är en sak som jag är väldigt säker på att jag inte är ensam om, det finns nog många människor som är med om samma sak.

Jag har ingen aning om varför jag känner så, det kan vara en känsla av en låt jag får, en känsla av något jag ser, en doft, ett ljud, vad som helst! Men det brukar oftast försvinna ganska snabbt, om jag inte fastnar i den där transen så att säga.

Tänk om man kunde prata om sånt här rakt ut utan att man sågs som ett psykfall, eller en idiot, eller en lögnare. Förut hade jag en vän som sa "man kan inte få ångest ibland, man har antingen alltid det eller aldrig", han påstod att jag ljög. Då undrade jag verkligen hur han visste det, han är ju inte någon psykolog eller dylikt? Det är väl individuellt skulle jag tro...

Ska verkligen en vän behandla en så? Ska inte vänner stå vid ens sida och hjälpa en upp på fötter..?

En vanlig dag för mig är att vakna upp, känna rädsla för min pappa, rädd för att vara instängd i det här huset. Så varje dag så åker jag iväg härifrån så snabbt som möjligt, och är ute så sent som möjligt, även om halva kvällen förstörs av att tanken på att komma hem.

Det är dock positivt att mamma brukar vara hemma runt den tiden jag kommer hem, det är skönt. Jag har nog inte varit hemma en hel dag när han har varit hemma på flera år. Jag tycker inte om att stanna hemma, jag gillar friheten som sagt, det är därför jag gillar att vara någon annanstans än hemma.

Faaast, det kan vara skönt att vara hemma när man är ensam. Då slipper man höra några andra ljud än sig själv eller tv:n, eller när man byter sida på en bok, eller när man lyssnar på musiken man älskar och när man sjunger till låten lite fånigt, där man bara tänker på hur texten går mer än hur tonerna går.

Tänk om det kunde vara så skönt varje dag, kanske få dela allt det underbara med sin äkta hälft?

Ja, tänk om han inte låter mig flytta? Skulle inte förvåna mig med tanke på vilket kontrollfreak han är.. Jag längtar verkligen till jag är 18 år, då kommer allting vara underbart. Inget mer slaveri, ingen pappa som bestämmer över allt man gör, inga gränser! Frihet, frihet, frihet!

Jag avundas av de som är 18 år eller äldre, det är då man klipper av alla navelsträngar, vad underbart. När jag flyttar ut så ska det firas ordentligt! Min mamma och mitt syskon är självklart välkomna när de vill hem till mig, inte han.

Jag blir lycklig av att tänka på friheten, tanken på friheten är det som räddar mig från allt dåligt.

.. var jag livrädd. Jag följde ju inte med min familj till det där stället, så jag åkte och träffade några vänner istället. Jag hade obeskrivligt roligt, det var riktigt kul, alla var glada och trevliga mot varandra. Däremot så förstörde pappa min kväll, när jag förstod att jag var tvungen att åka hem tidigare än alla andra, att jag var tvungen att åka hem överhuvudtaget. När jag la mig så var allt jag kunde tänka på vad som skulle hända.

Skulle han försöka slå mig? Så att mamma ställde sig i vägen och råkade bli slagen istället? Vad hade jag gjort om hon blev slagen? Troligtvis slå till honom, men vad hade polisen gjort mot mig då? Slutade med att vi kollade på Amityville Horror, men sen kom pappa in i rummet och började skrika; stäng av tv:n!

Mamma tjatade om att hon ville se den, för det ville hon. Vi är båda lite dumma som gillar att skrämma upp oss som fan. Han bad henne käka skit, jag tycker snarare att han ska göra det. Men sen så lät han oss kolla på den iallafall, för att vara snäll mot mamma. Vi ignorerar varandra nu, det är väldigt skönt faktiskt.

Hur kan man leva med att ett barn, sitt eget barn, hatar en? Ska inte man älska sina barn automatiskt, och skydda de med sitt liv?

Jag har en partner, troligtvis den bästa. Vi båda är i samma situation, vi har likadana pappor, vi kan stötta varandra, han verkar göra allt för att få mig att le. Han betyder så förbannat mycket, om jag skriver någonting om honom så är det inte konstigt, jag är nästan besatt!

Nej, men det är skönt att ha en partner som vet om hur fittigt livet kan vara, hur dålig man kan känna sig pga sin pappa. Det är säkert många som har pappor som behandlar de hemskt, men jag känner inte så många. Jag är glad över att honom. Han förstår hur livet kan vara när det är som sämst för mig.

En gång sa min vän, att man inte ska skylla på folk som tar självmord, kalla de egoistiska. För det måste ha funnits en anledning till varför de gjorde det, och det var tillräckligt mycket för att få någon ta självmord. Det är hemskt rätt tycker jag nu, jag höll inte med förut, men det gör jag nu.

Jag mår dåligt, men det finns folk som har sämre, det finns folk som har det bättre(enligt mig) som tar självmord. Vuxna säger oftast "prata med mig, eller en annan vuxen när du vill prata om något viktigt", men då kanske ni ska ta och lyssna istället för att dra egna slutsatser.. Det finns ju vuxna som faktiskt lyssnar på en, absolut, men vissa försöker överdriva allt. De vet inte vad det handlar om, men de sitter nästan och gråter när de ser mig.

Det är då man undrar vad vissa människor tänker, vart världen är påväg?

Det är ju nu jag börjar undra om han verkligen är min pappa... Vilken pappa säger åt ens barn att dö? Att denne är värd mer död än levande? Jag flyttar ut så snart som möjligt, så snart min kära har skaffat en lägenhet så drar jag.

Jag tror att allt började igår, då jag bad honom slänga ut soporna, för att han alltid ber mig göra det. Nejnej, han kan inte göra det, för han har gått i trappor. Oj. Jag ska tydligen slänga soporna, fastän jag har tvättat, städat, lagat mat, hjälpte de att få upp bagaget, agerat förälder åt mitt syskon.

Jag får inte heller säga emot honom, det är fel. Han bestämmer över mig, för att han födde mig. Han säger att jag får bestämma över mina barn som han gör över mig, men guess what? Jag tänker inte låta mina barn få ett helvete som jag har fått, jag tänker inte det. Jag skulle inte ens låta honom träffa mina barn, fuck no säger jag bara.

Han bad mig dra idag, han sa att han inte brydde sig om mig, att jag gärna kunde flytta ut och aldrig komma tillbaka. Jag sa inget, för mamma säger att det blir bättre om jag inte säger något. Så jag grät, och grät, jag kunde inte sluta gråta. Jag gråter nu när jag skriver det här inlägget också. Han slutade inte, han sa att jag inte var värd något, att jag borde bo på gatan. Han sa att han inte skulle bry sig om jag dog.

Hata är ett starkt ord, och jag hatar honom, jag känner ingen kärlek för min pappa - alls. Det ska inte vara så, eller hur? Jag har levt med honom i hela mitt liv, och allt han sitter och tjatar om är att jag är det sämsta barnet av alla hans fem barn. MEN, vet ni vad? Han lämnade 3 barn hos sin första fru, för att hon var sjuk och han tyckte inte att han kunde ta hand om henne. Egoistiska jävel. Inte konstigt att de inte är så uppkäftiga som jag är? De har inte behövt leva med svinet.

Ett barn behöver inte skit hela tiden, barnet behöver beröm. Vad är det annars för mening att slita röven av sig om man ändå bara får skit till slut? Att slippa dig vore en dröm, snälla försvinn.