Jag är så maktlös, jag har ingen makt alls. Inte över mina känslor, inte över mitt liv. Ingen makt över att hjälpa mina vänner. Helvete, vad fan kan man göra? Ingen mår bra av att ens vänners liv raserar, och vad ska man göra för att hjälpa? Det finns inget förutom att finnas vid sidan, men tänk om inte det räcker då?

Alla behöver hjälpa sig själva, vi kan inte göra någonting annat än att kolla på och finnas där då och då..

Tur i oturen, ja. Jag hade tur att jag fick min pappa när han var så gammal, men jag hade otur att jag fick honom som pappa. När han var yngre så var han ännu mer agressiv än vad han är nu, och han var starkare.

Tja, jag vet inte vad jag ska säga. Man får väl fundera vidare på varför jag tycker så..

Jag har varit borta så länge, det har känts så bra, jag vill stanna där. Jag har aldrig varit en tjej som gillar landet, är mer en stadsperson, men där jag var skulle jag gärna kunna stanna.

Jag hade sagt till min familj att jag skulle vara borta en vecka, men jag var på landet i 5 dagar. De andra dagarna sov jag hos min finaste älskling, vi tog vara på den tiden vi hade eftersom att jag inte får vara borta under natten.

Till min förskräckelse så var mitt syskon inte hemma, jag hade fått reda på det av en kompis. Då tänkte jag "helvete, mamma jobbar och då är bara jag och han hemma...", men de hade åkt tillsammans! Nu är jag ensam hemma och kommer vara det ett tag. Till veckans slut ungefär.

De här två veckorna är/kommer vara/har varit de bästa på sommaren. Nu när han inte är hemma så finns det ingen plågoande, vilket gör att jag mår bra(oftast), vilket betyder att jag inte kommer ha så mycket att skriva om.

Men tro mig, jag ska försöka klämma ut allt som går!

Livet är bra, livet är skönt. Nåväl, för tillfället. Känns som att jag har varit i en annan galax, därav titeln på inlägget.