Jag känner hatet inombords växa sig starkare och större. Allt omkring mig går på nerverna, jag förstår verkligen inte. All skit kommer verkligen på en gång, när jag har mått bra så måste jag betala för det genom att må skit i sisådär 3 månader för att sedan bli glad igen. Jag förstår ingenting.

Varje år, vid den här tidpunkten har det varit så. Jag klarar inte av lögner, jag klarar inte av någon längre. Jag känner mig verkligen konstig, jag känner mig sjuk, men den här sjukdomen kan jag inte ta antibiotika mot. Det känns som att jag hatar allt och alla, verkligen. Helvete.

Kill me (Go ahead then)
Kill me (What if l don't care)
Have you got what it takes to defeat me
If you got what it takes come and meet me

Jag förstår inte, jag förstår ingenting. Jag känner mig så jävla maktlös, han nästlar sig in i mitt liv. Jag bröt all kontakt jag hade med honom, men han nästlar sig in i mitt liv genom mina vänner. Det värsta svinet som finns på jorden, jag vet inte hur jag ska förklara det, jag vet inte om jag vill förklara det här.

Det som finns att säga är att han är ett sjukt jävla hemskt vidrigt äckel som borde skjutas på varenda kroppsdel han har. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle bli såhär, jag fattar inte.

Sluta upp med det du gör, du vet att jag hatar dig, du vet det. Sluta göra någonting bland mina vänner. Jag hatar dig.

Jag trodde att jag hade sluppit hans kommentarer om att jag är fet, men det har jag inte. Varken jag eller mitt syskon orkar med hans nedvärderande kommentarer, fan ska jag göra? Skjuta honom? Skjuta mig? Dra härifrån? Men vad händer med mamma och mitt syskon då?

Strax efter det förra inlägget så kom han in och började säga det där, att vi inte har motionerat, att vi är tjocka. Han kan ta sig, jag vill att han ska dö. Det kan fan inte vara normalt att man önskar sig se en familjemedlem död, det är inte normalt.

Han fattar helt enkelt inte, han fattar inte att vi tar illa upp när han säger det, han fattar inte att vi faktiskt mår skit av att höra nedvärderande kommentarer varenda jävla dag, men vem fan mår inte dåligt av sån skit?

Har vi hört riktigt många bra kommentarer om hur bra vi ser ut och sånt, så bygger det upp självförtroendet, men kommer det en liten kommentar eller om man råkar höra en person som pratar bakom ryggen på en, och den kommentaren råkar vara en dålig en, t ex om ens vikt, utseende etc. Då rasar det lilla självförtroende man har byggt upp ner snabbare än vad tomten skulle göra om han ramlade från sin släde.

Fanfanfan...

Rädslan omfamnar mig just nu, jag insåg inte hur stor jag var förrän jag tvättade mina byxor, då jag såg midjan på byxorna. Det lilla självförtroende jag hade byggt upp i ett år försvann, det kanske även kan bero på att min far har sagt att jag är fet varje dag i en månad nu? Jag vet inte.

Allt jag vet är att jag är så tjock att jag är rädd för att förlora allt jag har, att mina vänner ska skämmas för hur tjock jag är, att min pojkvän inte finner mig attraktiv längre. Jag vill gå ner i vikt, men jag vill inte vistas utomhus, så jag stannar hemma för mycket.

Jag vet inte varför jag har gått upp så mycket, tröstätit kanske! Nej, jag är helt enkelt inte så duktig på att ta hand om mig själv. Jag verkar alltid göra motsatsen till mina åsikter. Jag hatar det.

Jag älskar inte mig själv, så varför skulle någon annan göra det?

Vad ska jag ta mig till? Jag måste skaffa jobb så att jag kan dra så fort jag blir 18, jag klarar inte av att leva med honom mer. Jag är tydligen den fetaste personen på jorden nu enligt honom. Vad fan ska jag göra? Jag klaaaaaaaarar inte mer, jag brister, jag dör, jag orkar inte.

Nu skriver jag bara av mig, men åååååååååh vad jag inte orkar mer. Vad ska jag göra? Vaaad ska jag göra? Nu vill jag bara försvinna ut i natten och aldrig komma tillbaka, bara sluta existera. Känna den fridfulla tystnaden, helvete, det är mer än ett år kvar.

Skjut mig. Orkar inte ta all skit längre.